Icke godkänd på delkurs 2 sociologi B.

Hemtentamen – Socialpsykologiska forskningsområden

1. Ehns & Löfgrens analys av klassifikationens betydelse

Vår verklighet befinner sig i en ständig utsatthet. Dikotomin kaos/ordning är central i Ehns (47-49) artikel om klassifikationens makt. Vi är helt beroende av att känna till gränser och övergångar i vår sociala ordning men Ehn (55-56) med hänvisning till Dion, kritiserar och ifrågasätter vårt sätt att ordna, kategorisera och etikettera tillvaron på. Vi har ärvt borgerlighetens syn på vad som är primitivt resp. civiliserat, skriver Ehn (48). Den borgerliga kulturen har präglat vår syn på att dela in ytorna i våra hem och utanför våra hem. Så länge gränserna är tydliga är allt frid och fröjd, menar Ehn (55). Problemen börjar när vi korsar en gräns som vi inte kan identifiera. Ofta blir de otydliga gränserna tabubelagda och de som överskrider de ses som okultiverade, smutsiga. ”De äckliga” står i motsats till oss ”normala” förklarar Ehn (52-53). ”De smutsiga, slarviga” orsakar dessutom konfrontation och maktkamp, de utmanar samhällsordningen med sina oetiska och omoraliska sociala handlingar. Gårdagens tattare har sin motsvarighet i dagens punkare.

Den symboliska och logiska inversionen hänger med över tidsepokerna, menar Ehn (52). Men utan dessa motkulturers kaos skulle vi inte förstå vår ”normala” ordning. Enligt Ehn (54) konstruerar utbrytargrupper nya kulturbyggen och skapar en egen struktur för att kunna förstå den egna oordningen. Men Ehn (61-63) nöjer sig inte med dikotomierna, allt är inte antingen eller. Väntande människor i en flygplats är mellanrumsmänniskor, vi vet inte om de påbörjar en resa, om de avslutar en resa eller om de är där i något annat ärende. I en transithall kan allt hända, bortom tid och bortom plats. Där prövas klassifikationens makt. Soptippar är också gråzoner, tingens gråzon. Min gamla, rostiga Mazda som jag lämnade till bilskroten kan förvandlas till världens lyxåk i händerna på en entusiastisk, motortokig tonåring. Men skräpkulturen kan ta en omvänd riktning. I soptippar kan våra trasiga själar få näring, växa och få nya meningsfulla livsåskådningar.

Thörns (280-283) studie om hur strukturella exkluderingar leder till individers utanförskap pekar ut våra djuprotade, fördomsfulla gränsdragningar i vårt sätt att behandla de hemlösa. Könsdiskursen är framträdande. En manlig hemlös får mycket mer stöd än en kvinnlig. Dessutom tillskrivs den hemlösa kvinnan många fler ”smutsiga” egenskaper än den hemlösa mannen. I linje med Ehns teori ligger Thörns presentation av hur ”De Andras, De smutsigas” identitet minimeras till stereotyper med begränsade, negativa egenskaper. Detta sker i ett välfärdssamhälle som klassificerar bostad som en självklar laglig rättighet och samtidigt klassificerar hemlöshet som ett identitetsproblem på individnivå.

Lalander & Johansson (22-23) har studerat ungdomsgruppers kulturer. I hans studie är gränsdragningar mellan tonåren och vuxenhet jämförbara med Ehns teori om mellanrumsmänniskorna. I vår moderna tid strävar vuxna efter att förbli unga, vackra och narcissistiska tonåringar. Samtidigt kör ungdomarna sin frigörelsekamp från de vuxna för att så småningom få en egen vuxenidentitet. I dag kan tonårsåldern dra ut på tiden ordentligt pga. långa utbildningar, brist på bostäder m m . Är vi alla en sorts mellanrumsmänniskor? skulle Ehn fråga sig, tror jag.

Azar (58) ger en konkret biblisk ursprungskälla till gränsdragningen Vi/De Andra. Han beskriver både de strikt reglerade gränsdragningar och de oidentifierade men ändå accepterade skiljelinjerna. Han spetsar med den hypotetiska frågan: om invandraren, svartskallen, utlänningen inte fanns… hur skulle vi kunna definiera svenskheten då? Är inte det klassifikationens makt? Skulle Ehn inflika. Azar är tydlig, våra könsdiskurser, våra samhällsdiskurser och våra etnicitetsdiskurser går hand i hand i klassifikationens värld och är ett otroligt användbart maktmedel i de styrandes händer.

När två kulturer, t ex indianer och amerikaner, möts tenderar den som klassificeras som högre erövra den lägre stående kulturen, påstår Kurkiala (90-92). Men vad händer om denna assimilation inte fullbordas? Ehn skulle beteckna den ofullbordade assimilationen som ett mellanrum och reservatets innevånare skulle han säga är mellanrumsmänniskor, varken amerikaner eller autentiska indianer. Kurkiala menar att våra klassifikations- och förklaringsmodeller styrs av makteliten. Om makteliten saknar sådana hittar den på egna, tillfälliga tolkningar som passar syftet för tillfället.

Broady (6-12) hänvisar till Bourdieus ”kulturella kapital” vilket enligt Broady är jämförbart med ”bildningskapital” och det i Norden etablerade begreppet ”Det sociala arvet”. Att vara välinformerad som individ hänger ihop med dennes tillgång till utbildning och detta i sin tur är delvis beroende av klasstillhörighet och socialt ursprung. Broadys beskrivning av sambandet mellan individens kulturkapital och dennes klasstillhörighet är jämförligt med Ehns kritik på samhällets sätt att låta borgerlighetens klassifikation av vad som är civiliserat respektive primitivt råda och därigenom utestänga individen från ”finrummets” alla fördelar. Broady breddar diskussionen med att resonera kring individens habitus. Individens sätt att föra sig präglas av klasstillhörighet och av könstillhörighet. Om ens habitus inte passar in förlorar individen tillträde till ”finrummet” och trots en eventuell hög utbildningsnivå kan individens kulturkapital drabbas av en betydande försvagning.

Ehns punkare skapar egna inre strukturer för att förstå det som av andra betecknas som kaos.  Franks (68) stripklubbsbesökare gör samma sak, de skapar ett regelverk för att bringa ordning i oordningen. Beteendet i lokalen övervakas av olika personalkategorier och av andra besökare. Besökaren själv sätter upp regler för det egna beteendet och samtidigt konstruerar han nya regler för sitt beteende. Begrepp som maskulinitet, sexualitet, underhållning och konsumtion är centrala i försöket att förstå stripkubbsbesökaren, skriver Frank. Att förtydliga förståelsen av dessa begrepp är viktigare än att förklara männens sexuella behov utifrån ett biologiskt perspektiv och viktigare än att förklara strippklubbens roll som ett mellanrum mellan hemmet och det offentliga rummet menar Frank till skillnad från Ehn som anser att mellanrummets roll är betydelsefullt då klassifikationens makt prövas där och ger näring åt nya livsåskådningar.  

Johansson och Miegel (16) benar upp definitionerna kring kulturbegreppet inte minst ur ett historiskt perspektiv. De poängterar den ständigt pågående diskussionen rörande kulturbegreppets förändring över tid och deras beskrivning har likheter med Ens sätt att presentera det kulturella klassifikationssystemet och hur vi använder det för att orientera oss och ordna upp verkligheten kring.                                                     

Priest (76) studerar det typiskt amerikanska mellanrummet, talk shaws, som passar in på Ehns beskrivningar av den postmoderna människans sökande efter nya gränsdragningar och hennes vilja att ompröva gällande föreställningar. Priest beskriver den positiva effekten exponeringen i en talk show har på individen. Från att ha varit en noboby omvandlas individen till en celebritet i en miljö där allt är möjligt, där allt kan händ. Hos Ehn hittar jag en liknande positiv skildring av mellanrummet, i vårt sökande efter nya livsåskådningar ska mellanrummet, oavsett om mötet sker i en transitthall eller i en soptipp, ge plats åt nya kulturkonstruktioner som inte ska begränsas av vedertagna gränsdragningar.

Slater (8-12) skriver att de nya konsumenterna, tonåringar, arbetarklass, förortsfamiljer m fl., är bärare av nya ideologier som har sin grund i ett masskonsumtionssamhälle. Han framhåller de ”nya konsumenternas” krav på att ha tillgång till samhällets alla resurser. De kraven framkallar i sin tur ett behov av nya identitetsdefinitioner hos de nya masskonsumenterna. Ur denna identitetskaus som Ehn skulle beteckna som ”oordning” föds ett behov av nya ideal. Trots att vår postmoderna västerländska kultur präglas och styrs av marknadskrafter som manar till ökad konsumtion kan vissa ”cultural goods” inte köpas för pengar menar Slater men reserverar sig och tillägger att samtidens kulturbegrepp måste beaktas ut ett historiskt perspektiv. Slaters tankegångar påminner om Ehns sätt att observera nutidens förändringar som ett resultat av människans kulturella aktiviteter under tidigare tidsepoker. Både Ehn och Slater exemplifierar hur de logiska och symboliska omkastningarna hänger med över tidsepokerna.  

Douglas (49) historiska bakgrundsbeskrivning om den rena resp. smutsiga maten ökar förståelsen för Ehns hänvisning till 1800-tals smutskultur. De ”normala” människorna följde reglerna om hemmets och samhällets gränsområden för rent resp. smutsigt. De ”äckliga/slarviga” brydde sig inte om renlighetsreglerna, de drabbades av sjukdom och hamnade i gruppen ”smutsiga”, de kunde inte inkluderas i samhällets gemenskap. De som t ex följde de mosaiska lagarna mot förtäring av griskött gjorde sitt yttersta för att rättfärdiga lagen och klassifikationen om att griskött är äckligt och farligt. Att deras förklaringar inte hade en verklighetsförankring hindrade de inte från att hålla fast vid sin övertygelse.   

2. Lindbergs analys om narkotikakarrärer

 

Genom att empiriskt studera narkomaners missbrukarkarriärer vill Lindberg (73) belysa känslornas betydelse i våra relationsmönster. Han strävar efter att kartlägga både subjektiva/inre och objektiva/yttre aspekter i individernas livskarriärer.

Han utgår ifrån följande teoretiska aspekter:

1. Identitet. Lindberg (77) anser att i forskningen saknas diskussionen kring att en individ kan uppvisa olika identiteter i olika sammanhang och att identiteterna kan ha olika viktighetsgrad. Lindberg (78) vill att vi tar hänsyn till individens emotionella utveckling och att individen ges möjlighet att utforska sitt stabila Jag. På så sätt ges individen tillfälle att tränga undan sitt destruktiva Jag.
2. Trygghet. För att vi ska känna oss trygga måste vi känna tillit till vår omgivning. Vi tappar fotfästet i tillvaron om vi inte utvecklar varaktiga sociala relationer. Vi ”slutar leva” om vi inte känner att vi tillhör ett sammanhang vilket kan leda till att vi förnekar vår identitet, menar Lindberg (79-80). Hans slutsats är att otrygga relationer kan leda till missbruk.
3. Skuld och skam. Om vi blir eller tror att vi blir avvisade av vår omgivning under vår uppväxt blir vi oroliga och det leder till skamkänslor som sätter vårt tillit till våra närstående på spel. Vi blir också oroliga och känner skuld om vi tror att vi har brutit mot vår grupps normer och förväntningar. All denna oro kan, enligt Lindberg (81-83), försvaga våra sociala band. Hos vissa individer initierar upplevelsen av skuld och skam en missbrukarkarriär, ett sätt att fly undan de negativa känslorna.
4. Lindberg (83-85) refererar till Collins studier av ritualer, symbolers betydelse och kultur kapital. Vi dras till människor som tolkar verkligheten på samma sätt som vi gör. Samvaron med dessa människor ger oss den emotionella energi som är nödvändig för vår överlevnad. Det är vår livshistoria som bestämmer vilken grupp som känns trygg och säker för oss att vistas i och känna solidaritet med.

Centralt i Linbergs (87) analys är att våra tidiga upplevelser, och särskilt våra relationer i vår familj och till våra föräldrar, påverkar vårt val av umgänge. Vi väljer att vara med i en grupp där vårt kulturella kapital värderas högt och där vår identitet bekräftas. Vi vill inte känna oss underlägsna. Många finner en social tillhörighet i missbrukargrupper där ritualer förstärker individens sociala band och stärker individens självkänsla.

Enligt Lindberg (97) finns det inte några enkla förklaringar till olika individers missbrukarkarriärer. Om vi vill förstå missbrukarnas beteenden måste vi ständigt öka våra kunskaper om orsakerna till missbruket.

Vårt moderna samhälle är relationsfattigt skriver Aspelin (71) och hänvisar till Scheffs socialpsykologiska teori om skam och stolthet, om alienation och om under- och överdifferentiering. Vi sopar vår relationsfattighet under mattan och stoppar huvudet i sanden. För att överleva denna sociala misär har vi skapat en myt om vårt starka individuella Jag, ett Jag som är oberoende av sociala relationer. Men vissa av oss klarar inte av bluffen att inte behöva tillhöra ett socialt sammanhang, vissa av oss slutar leva då och kanske inleder en missbrukarkarriär för att fly undan ensamheten, skulle Lindberg säga.

I McAllister-Groves (216-221) studie är dikotomin rationell/emotionell ett centralt begrepp i förståelsen av hur människor samlas kring en gemensam kamp. Att gemensamt engagera sig i djurens öden och i djurens rättigheter grundar sig på våra känslor. Denna emotionella energi finns även i missbrukarkretsar. Där får, enligt Linberg, individen emotionell energi i samvaron med likasinnade vars verklighetsuppfattning stämmer överens med den egna. Känslomässiga upplevelser är betydelsefulla i vårt sökande efter en grupptillhörighet.

Starrin (osynliga sidnummer) förklarar skamkänslan utifrån Simmels sociologiska förklaringsmodell. Kollektiva handlingar kan modifiera skamkänslan. Vi törs agera tillsammans med andra på ett sätt som vi inte skulle ha gjort på egen hand. I Lindbergs analys framkommer precis det som Starrin förklarar, missbrukaren förtränger skamkänslan när han tillsammans med andra utför de rituella handlingarna kring missbruket. Hans/hennes identitet och självkänsla förstärks ihop med andra missbrukare. Vore han/hon ensamma skulle skamkänslan kanske ta över och de skulle slippa eländet.

En individs missbrukarkarriär kan ha många förklaringar. Lindberg tar bl a upp trygghetsaspekten. Avsaknaden av långa, stabila och varaktiga sociala relationer kan leda till missbruk. Följaktligen söker sig den potentielle missbrukaren till nya relationer där han/hon känner tillit till andra. I detta missbrukarsamspel slipper individen känna sig brydd skulle Goffman (94) säga. I ett sällskap där alla sitter i samma båt behöver de inte anstränga sig för att vare sig dölja sitt eget ansikte eller rädda varandras ansikten.

Hochschild (17-20) jämställer emotion med våra andra sinnen, syn, hörsel osv. Känslan har, här hänvisar Hochschild till Freuds terminologi, en signalfunktion. Vi binder vår privata sfär till omvärlden via våra känslor. När vi känner eller vill känna vrede, beundran, tacksamhet eller kärlek öppnar vi en länk till världen omkring oss. Det som Hochschild kallar en transmutation av ett emotionellt system kan ske även under ett kort ögonblick och ibland omedvetet. På en fest när vi ler mot värdinnan utan att mena det, på ett flygplan då flygvärdinnan yrkesmässigt ler mot en icke-leende passagerare bildas nödvändiga relationsmönster. I sin studie vill Lindberg visa hur viktig trygghetskänslan är för individen. Via våra känslor bildar vi sociala relationer, ibland bara för stunden, och dessa bekräftar vår identitet och hjälper oss att känna att vi tillhör ett sammanhang. Just känslan av samhörighet förenar Lindbergs och Hochschilds teorier. Hochschild poängterar hur viktiga våra känslor är i skapandet av alla sorters, även flyktiga, relationer till vår omvärld. Lindberg markerar också hur våra känslor och vår emotionella utveckling på ett avgörande sätt bestämmer vårt val av relationer och därmed vårt val av livsstil som bekräftar vår identitet.

Harré (3-13) anser att emotionerna och språket, den symboliska världen, är diskursiva. Det är inte vårt inre känsloliv som styr våra handlingar och vårt sätt att närma oss andra. Vi positionerar oss själva eller blir positionerade av andra som subjekt genom att, ibland omedvetet, förhålla oss till de rådande diskurserna. Ord och kroppsspråk har olika betydelsesystem i olika kulturer. Om vi känner till diskurserna stärker vi vår positionering. Det är vårt sätt att förhålla oss till det som sägs i respektive sammanhang som påverkar våra relationer till ”De andra” och de andras sätt att positionera oss. Harré går här ett steg längre än Lindberg. Lindberg understryker emotionernas betydelse men Harré betonar att de är diskursiva vilket i mina ögon är en viktig markering.

Jasper (105-110) inkluderar socialt inlärda värderingar, kognition, moral och etik i förklaringarna till hur vi definierar emotioner. Vi involverar våra känslor när vi t ex vill skapa kollektiva identiteter i samband med rationella, ibland politiska, aktioner. Jasper exemplifierar med ”Mothers for Peace”. Mödrars oro för hemmets och barnens säkerhet födde en kollektiv politisk rörelse vilket var vanligt förekommande på 1970-talet. Kollektiva rörelser organiserade sig vid sidan om de gängse politiska kanalerna. Att samlas vid en gemensam identitet utesluter inte att individen uppvisar andra identiteter i andra sammanhang enligt Jasper vilket sammanfaller med Lindbergs teoretiska aspekter om individens olika identiteters viktighetsgrad.

Fischer (120-121) teori om ilska är relevant men jag är osäker om Lindberg skulle acceptera mitt sätt att överföra den till hans analys om missbrukarkarriärer. Jag ser ett klart samband mellan ilska och missbruk som en protesthandling. Enligt Fischer använder individer som har mist sitt sociala sammanhang ilskan för att rättfärdiga negativa sociala handlingar. Detta är ett självbedrägeri men det hjälper den som känner sig sviken och motarbetad att hantera sin situation, finna ro och överleva.

Collins (29-31) beskrivning av hur en social ritual blir framgångsrik bekräftar Lindbergs slutsatser om huruvida en missbrukarkarriär fortskrider eller avbryts. Lindberg hänvisar till Collins i sin studie. När en individ hamnar i en missbrukarkrets söker han/hon emotionell bekräftelse först hos enskilda individer. Dessa interna känslor har externa effekter. När individer lyckas få emotionellt gensvar från enskilda gruppmedlemmar bildas en kollektiv hög moral i gruppen. Denna emotioners dynamik, stunder av stora och väldiga känslor, behövs för att individen ska socialiseras in i gruppens ideal. Om han/hon lyckas ta sig igenom hela kedjan av emotionella effekter, steg för steg, införlivas han/hon i gruppens gemensamma mål: att känna samhörighet, solidaritet och gemenskap, tyvärr genom rituella missbrukarhandlingar.    

3. Antonovskys analys av KASAM

Viktigare än att lösa problemet är vårt sätt att kartlägga det, inleder Antonovsky (71) sin beskrivning av sin resa som sociolog och forskare. När han var involverad i ett forskningsprojekt kring sjukdomen MS eftersträvade han en komplett variabellista. En grupp MS-sjuka skulle jämföras med en kontrollgrupp där variablerna ålder, kön och ort skulle ge en sociokulturell matchning. Antonovsky (72) ville inkludera variabler ur individernas viktigaste livshändelser såsom ekonomiska förhållanden, dödsfall i familjen, upplevda faror o lik. Han upptäckte under arbetets gång att listan på dessa vardagliga, ibland problematiska, livshändelser kunde göras hur lång som helst, den tog aldrig slut. Några händelser hade en högre stressfaktor än andra men listan kunde inte bli komplett. Han (72) upptäckte också att stressfaktorerna inte upplevdes som sådana av alla individer i studien.

Slutsatsen blev att vi, för att förstå de stressfaktorer som påverkar sjukdomstillstånd, måste studera både små problematiska vardagshändelser och stora problematiska livshändelser i individens livsberättelse. Och att dessa kan förändras till sin karaktär under tidens gång. Antonovsky ville inte särskilja negativa och positiva livshändelser. Detta är oviktigt, menar han, det finns andra faktorer som bestämmer livshändelsernas inverkan på individen: stressfaktorer. En spänd situation som inte blir löst leder till stress. Spända situationer, stressorer, hamnar vi alla i, menar Antonovsky, Skillnaden är att vissa av oss har tur och kan fortsätta vårt liv utan allvarliga konsekvenser.

I fortsättningen ville Antonovsky koncentrera sig på stressfaktorerna. Han ville veta vad som orsakade sammanbrott och kollaps. Han ville förstå händelseförloppet från det att en social spänning uppstod till det att den omvandlades till en sjukdomsframkallande stressfaktor. Några år senare studerade Antonovsky (76) en grupp kvinnor som hade suttit i koncentrationsläger under Andra världskriget. Antonovsky undrade hur de kunde överleva och reparera sina liv. Några år senare blev han ombedd att vara med och utforma en läkarutbildning i Israel.

Han (76) kallade sitt arbete då för ”Hälsans sociologi”. Annars var det internationellt accepterade namnet på sådana studier ”Medicinsk sociologi”. Utgångsläget för studien var tesen att vi alla är, från den dagen vi föds, potentiella fall för ohälsa. Men Antonovsky (77) var inte intresserad av vad som gjorde oss sjuka, han ville veta vad det var som höll oss friska. Så myntades begreppet ”Salutogenes”, för att förstå hälsans orsaker. När vi studerar sjukdomsbilder glömmer vi att s.k. friska personer kan också bära på dessa sjukdomar. När vi studerar riskfaktorer glömmer vi att studera friskfaktorer. Dessutom, menar Antonovsky, visade det sig att sociala händelser kan hos vissa framkalla hälsa och hos andra ohälsa. Det betyder att vi inte villkorslöst kan se på hälsa som det normala tillståndet att utgå ifrån.

Dessa tankar var opublicerade och var början till ett paradigmskifte. År av funderingar ledde Antonovsky (77-78) till teorin kring KASAM, känslan av tillhörighet. Teorin grundas på tre begrepp, meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Individens självkänsla har också en stor betydelse i sammanhanget. En individ med stark självkänsla förstår att det som händer i livet har en mening och ett sammanhang. Samma individ låter inte livshändelser förvandla honom/henne till ett offer. Han/hon har och tar kontroll över sitt liv och förstår att även känslomässigt hjärtskärande livshändelser kan innebära en positiv vändning i livet (min kommentar: dock kan vissa händelser knäcka en totalt).

Enligt Antonovsky är kaos och stress normala tillstånd, frågan är hur vi överlever dem och hur vårt familjeliv, våra arbetsplatser och samhället i stort agerar för att hjälpa oss. Antonovsky har även utvecklat ett verktyg för att mäta våra friskfaktorer. Genom att inventera dessa ändras våra attityder och vårt förhållningssätt till vårt mående. När vi väl blir medvetna om det som behagar oss jagar vi dessa välbehagsfaktorer och sänder välbehagssignaler till vår kropp som i sin tur låter bli att bli sjuk….

Kärfves (90-91) kritik av Gillbergs DAMP diagnostik bygger på att vi låter barnet internalisera en diagnos och därmed acceptera att skadan är medfödd och obotlig. Antonovskys KASAM teori skulle förkasta en forskning och en metod som fokuserar på en kroppsskada utan att överhuvudtaget ta hänsyn till de sociala förutsättningarna kring individen. När Gillberg gjorde, enl. Kärfve, ett försök att undersöka de sociala faktorerna kring symptombäraren lade han ändå skulden på denne. Han påstod att en disfunktionell familj där flera av syskonen var stökiga skulle bli mer harmonisk om Dampbarnet försvann.

Större delen av de undersökta barnen i Gillbergs studie kom från svåra sociala förhållanden, med andra ord sjukförklarades barnens sociala bakgrund.  Så skulle Antonovsky aldrig gå till väga. Han skulle hjälpa symptombäraren att förstå sin situation och hitta meningsfulla utvägar för att så småningom kunna klara sig som en fullvärdig samhällsmedborgare. Kärfves kamp mot Gillbergs studie växte till en kamp mot det politiska etablissemanget och den kampen var svår att vinna. Antonovsky lyckades på sin tid få det vetenskapliga etablissemanget att anamma hans idéer om att utgå ifrån hälsans framgångsfaktorer istället för att fastna i sjukdomsbilder. Därför är det för mig förbryllande att Kärfve inte vann gehör för sin sakliga kritik av en studie byggd på felaktiga vetenskapliga metoder. En studie som brast i sin saklighet och stödde en sjukförklaring av barn vars problem orsakade av vårt ojämlika samhälle. Det är ju lättare att utveckla ett friskare liv om man har det gott ställt.   

Charmaz och Antonovsky kompletterar varandra väl. Charmaz (283) har studerat hur allvarliga och kroniska sjukdomstillstånd kan orsaka identitetsstörningar och kan tvinga individen till identitetsförändringar. ”De andras” syn på den sjuke påverkar den sjuke individens anpassning till sin eventuellt nya identitet. Här överensstämmer Charmaz teori med Antonovskys KASAM där graden av hanterbarhet av sjukdomen är beroende av omgivningens bemötande. Om den sjuke upplever acceptans för att sjukdomen skapar vissa hinder slipper den drabbade känna sig som ett offer och kan koncentrera sig på att övervinna sjukdomens stressorer.

Antonovskys KASAM teori bygger på att en individ med gott självförtroende har bra förutsättningar att leva ett hälsosamt liv. I självförtroendet ingår självkännedom vilket innefattar förhållningssättet gentemot den egna kroppen. Individens hållning till den egna kroppen är i Franks (35-40) studie helt avgörande för hur sjukdomen hos den drabbade personen utvecklar sig. En sjukdomsdrabbad individ ska ha rätt att bejaka sin önskade identitet och behålla sin livsberättelse.

Frank beskriver fyra möjliga kroppsideal. Det optimala kroppsidealet är det kommunikativa då individen accepterar sin dödlighet och betraktar den egna kroppen i interaktion med andras kroppar. Individen försonas då med sitt öde och tar vara på livets möjligheter. Detta ligger helt i linje med KASAM, individen hanterar problem och stressorer oavsett om det handlar om att ha förlorat kroppsdelar i en olycka eller om att ha drabbats av en kronisk sjukdom eller om att ha traumatiska upplevelser från koncentrationsläger. Den drabbade finner styrka i samspelet med en stödjande omgivning och kan känna samhörighet med dem även om de i sin tur inte lider av några sjukdomar. Samhörigheten bygger inte på fysiska förutsättningar utan på konsensus. Tyvärr har många av oss en neutral och stel hållning till våra egna kroppar, vi vågar inte ens röra vid våra kroppar eller vid vissa kroppsdelar när vi uppmanas att göra så för att t ex upptäcka vissa sjukdomar på ett tidigt stadium.

Reeder (125) manar till ödmjukhet. Om vi systematiserar psykisk normalitet förlorar psykoanalysen förmågan att tyda tillvarons mångtydighet. Vi ska lindra människans lidande och hjälpa henne att trots sjukdom bevara sitt Jag. Hon ska inte behöva jämställa sin identitet med sin sjukdom. Vi ska så långt som möjligt, som Freud förespråkat, låta människan jobba med frågan vem hon vill vara. KASAM talar också för ett förhållningssätt som höjer den drabbades självkänsla och självförtroende. Om vi förklarar människans vardagsproblematik med begrepp som används i psykiatrin, t ex psykos, perverst o lik kan vi lika gärna skicka alla människor till psykiatriker.

Giddens (246) hänvisar till Durkheim, sammanhållning och solidaritet är viktiga sociala begrepp. Individer som känner samhörighet är mindre benägna att begå självmord. Giddens hänvisar även till Wilkinsons studier om hur social trygghet bidrar till individens hälsa och välmående. Det är precis så Antonovsky förklarar KASAM, världen blir begriplig och lättare att hantera när vi tillhör ett sammanhang. Det sociala stödet, tillsammans med kunskaper och självkännedom, är helt avgörande för hur vi hanterar svårigheterna i livet.

Det är hälsosamt att känna att vi har kontroll över vårt liv. Vi klarar oss bra om vi inte betraktar oss själva som offer. Svensson (138) beskriver hur lätt det är att hamna i en offeridentitet i vår rationaliserade och institutionaliserade sjukvård. Vi rycks ur vårt sociala sammanhang, hamnar i en steril miljö där vi känner varken samhörighet eller gemenskap med någon. Då behöver vi en hög KASAM för att klara oss igenom sjukhusvistelsen.

Att läkemedelsindustrin drivs av ett vinstintresse är ingen hemlighet. Valenstein (osynliga sidnummer) berättar om hur Ritalin har introducerats i USA som medicin för barn med diagnosen ADHD. Genom att manipulera informationsflödet lyckades läkemedelsindustrin att få läkemedlet att framstå som ofarligt att använda även vid vanlig hyperaktivitet. En massiv och missvisande reklamkampanj ökade försäljningen och användningen av Ritalin. Företagens vinster ökade men medicinen användes felaktigt. Att avvända andras elände för att tillfredsställa den egna girigheten ligger inte i linje med Antonovskys intentioner om samhörighet. Vi vill lita på att de som tar hand om vår hälsa inte lurar oss.

En individ med hög KASAM har så pass gott om kunskaper och insikter att han/hon klarar att hantera samhällets sätt att definiera och institutionalisera sjukdomsbilder. Att känna till sjukdomens historia som Johanisson (99-106) beskriver den ökar individens chanser att klara av ett eventuellt insjuknande. När det gäller psykosomatiska kultursjukdomar är det gynnsamt att veta varför våra dagars ”deppighet” är så svårtolkat. Varje tidsepok tillskrevs vemod och melankoli de egenskaper som stämde överens med samtidens normer och värderingar. T ex så ansågs vemodiga män under Antiken besitta högre intellektuella egenskaper, nästan gudomliga. Under flera tidsepoker reserverades melankolin för finfolket. Samma sak gällde nostalgin, det var fint att känna hemlängtan. Men psykisk instabilitet har också kopplats till kriminalitet som t ex under modern tid. Psykisk ohälsa skapar kaos och oreda i vår vardag pga. de historiska omsvängningarna. En person med hög KASAM inser allt detta och klarar sig bra ändå.

Qualls studie förstärker Antonovskys KASAM teori. När livets fundamentala behov inte tillfredsställs känns livet meningslöst. När lidandet upplevs som meningslöst blir situationen ohanterlig och vi tappar fotfästet.  I sitt sökande efter en djupare förståelse för barns lidande följde Qualls (337-342) med en grupp volontärer till en liten by i Rumänien. Gruppen arbetade på ett barnhem där de övergivna, föräldralösa barnen levde under miserabla förhållanden, de fick varken fysisk eller emotionell omsorg. Dessa barns lidande etsade sig fast i Qualls minne och hon anser att vi kan begripa och förstå lidandets effekter endast om vi erfar lidandet på nära håll med alla våra sinnen. Att vilja men inte kunna hjälpa de som lider gav volontärerna en känsla av vanmakt, de ville fly lidandet, de kände sig illamående, de orkade inte höra barnskriken, de kände ilska mot allt och alla som tillät detta lidande, de kände sorg och frustration, det gjorde ont. Och inget svar gick att få på frågan hur detta kunde hända.

Vi har ju alla sett bilderna från de rumänska barnhemmen efter Caucescos fall. Det är lätt att ta till sig Qualls beskrivningar av den smärta hon kände och fortfarande känner efter att ha bevittnat de rumänska barnhemsbarnens lidande. Och det är lätt att relatera hennes slutsatser till innehållet i Antonovskys KASAM teori. Att känna att livet är meningsfullt, att förstå och känna igen sig i de sammanhang livet erbjuder oss och att kunna hantera den verklighet vi möter är bärande fundament för vår överlevnad.      

Referenslista

Antonovsky, Aaron. 1990. A somewhat Personal Odyssey in Studying the Stress Process. i Stress Medicine, vol. 6, s 71-80.

Aspelin, Jonas. 1996. ”Thomas Scheff socialpsykologi. En introduktion”. i Sociologisk forskning, nr 1 s 71.

Azar, Michael. 2001. ”Den äkta svenskheten och begärets dunkla objekt”. i Johansson, Thomas & Sernhede, Ove (Eds.), Identitetens omvandlingar: Black metal, magdans och hemlöshet. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. s 58.

Broady, Donald.1998. ”Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg”. Skeptron Occasional Papers Nr 15. Uppsala: ILU, Uppsala universitet. s 14-15.

Charmaz, Kathy. 1987. ”Struggling for a Self – Identity Levels of the Chronichally Ill”. i Research in the Sociologi of Health Care. Vol.6. s 283.

Collins, Randall. 2001. Social movements and the Focus of Emotional Attention”. I Goodwin, Jeff & Jasper, James (Ed.), Passionate Politics: Emotions and social Movements. Chicago: The University of Chicago Press. s 29-31

Doglas, Mary. 1997 [1966]. Profant orenande”. i Renhet och fara: En analys av begreppen orenande och tabu. Nora: Bokförlaget Nya Doxa. s 49.

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar. 2001. “Klassifikationens makt”. i Kulturanalyser. Malmö: Gleerups Utbildning AB. S 46-63.

Fischer, Constance, T. 1998. ”Being Angry Revealed as Self-Deceptive Protest”. i Valle, R. (Ed.), Phenomenological Inquiry in Psychology: Existential and Transpersonal Dimensions. New York: Plenum Press. s 120-121

Frank, Arthur W. 1995. ”The Body’s Problem with Illness”. i The Wounded Storyteller – Body, Illness and Ethics. Chicago: The University of Chicago Press. S 35-40.

Franks, Katherine. 2003. ”Just trying to relax: Masculinity, Masculinizing practices and strip clubs regulars”. i The journals of sex research, vol 40, no 1, s 68.

Giddens, Anthony. 2006. ”Hälsa, sjukdom och funktionshinder.” i Sociologi. Lund. Studentlitteratur. s 246

Goffman, Erving. 1970 [1963]. ”Bryderi och social organisation”. i När människor möts. Stockholm: Albert Bonniers boktryckeri. S 94

Harré, Rom. 1986. “An outline of the Social Constructionist Viewpoint”. i Harré, Rom (Ed.), The Social Construction of Emotions. S 2-14.

Hochschild, Arlie Russel. 2003 [1983]. ”Exploring the Managed Heart” och ”Managing Feelings”. I The managed Heart: Commercialization of Human Feeling. California: University of California Press. S 17-20

Jasper, James. 1997. ”Not in Our Backyard: Emotions, Threat, and Blame”. i The Art of Moral Protest: Culture, Biography and Creativity in Social Movements. Chicago: The University of Chicago Press. s 103-129.

Johanisson, Karin. 1990. ”När sjukdom behövs: Kultursjukdomar kring sekelskiftet 1900”. i Medicinens öga. Värnamo: Nordstedts förlag. S 99-106

Johansson, Thomas & Miegel, Fredrik. 1996. ”Introduktion” samt ”Kultur och social karaktär. i  Kultursociologi. Lund: Studentlitteratur. s 13-22, 228-243.

Kurkiala, Mikael. 2005. ”Kultur och livsvärldar”. i varje trumslag jordens puls. Stockholm: Ordfront förlag. s 90-92.

Kärfve, Eva. 2000. Hjärnspöken – DAMP och hotet mot folkhälsan. Stockholm: Brutus Östlings Förlag Symposium. S 90-91.

Mc Allister-Groves, Julian. 2001.”Animal Rights and the Politics of Emotion: Folk Constructions of Emotion in the Animal Rights Movement”. i Goodwin, Jeff % Jasper, James (Eds.) Passionate Politics: Emotions and social Movements. Chicago: The University of Chicago Press. S 216-221.

Lalander, Philip. & Johansson Thomas.1999. Ungdomsgrupper i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. s 22-23.

Lindberg, Odd. 1998. ”Emotioner och identitetsutveckling – En analys av narkotikakarriärer”. i Sociologisk forskning, nr 2. s 73-101

Priest, Patricia J. 1995. ”Gilt by association’: Talk Show Participants’ Televisually Enhanced Status and Self-Esteeem”. i Grodin, Debra & Lindlof, Thomas R (Eds.), Constructing the Self in a Mediated World: Inquiries in Social Construction. London: Sage Publications Ltd. S 76.

Qualls, Patricia A. 1998. ”On being with suffering”. i Valle, Ron (ed.), Phenomenological inquiry in Psychology: Existenitial and Transpersonal Dimensions. New York: Plenum Press. s 335-357.

Reeder, Jurgen. 2006. Psykoanalys i välfärdsstaten – profession, kris och framtid. Stockholm: Brutus Östling Förlag Symposion. s 125.

Slater, Don. 1997. ”Consumers, Culture & Modernity”. i Consumers, Culture & Modernity. Oxford: Polity Press. s 8-32.

Starrin, Bengt & Dahlgren, Lars. 2004. ”Emotioner i sociologin”. i Emotioner, vardagsliv och samhälle – En introduktion till emotionssociologi. Malmö: Liber. s 15-30.

Svensson, Roland. 1993. ”Sjukhuset och patientrollen”. i Samhälle, medicin, vård – en introduktion till medicinsk sociologi. Lund: Studentlitteratur. s 138

Thörn, Chatarina. 2001. ”De hemlösa”: En kultusociologisk analys av myndighetsdiskurser”. i Johansson, Thomas & Sernhede, Ove (Eds.), Identitetens omvandlingar: Black metal, magdans och hemlöshet. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. s 280-283

Valenstein, Elliot. 2000. ”How the Pharmaceutical Companies Promotes Drugs and Chemical Theories of Mental Illness”. i Blaming the Brain: The Truth about Drugs and Mental Health. New York> Free Press. s 165-201