Första delkursen blev VG. Mycket intressant. En annan lärare men den arge är fortfarande kursansvarig.
Beck, Bourdieu, Foucault, Bauman och Habermas - helt klara favoriter och jag skriver för brinnande livet.
Hemtentamen – ”Samhälle i förändring: Social sammanhållning och avvikelse
samt nationalstat och demokrati”
1-
Vad kännetecknar,
enligt Beck, den reflexiva moderniseringen? Vilken roll spelar risker i den
reflexiva moderniseringens uppkomst? Varför har, enligt Habermas, den
arbetssamhälleliga utopin förlorat dess förmåga att övertyga? Vilka är
skillnaderna och likheterna mellan Becks och Habermas resonemang?
Också moderniteter åldras (Beck, 1996, s 33). Den reflexiva
moderniteten genererar omvälvningar och omformuleringar, den gör kaos ännu mer
kaotiskt och ger upphov till en kontinuerlig dialektik mellan modernisering och
motmodernisering. Detta kan leda till rekonstruktioner och nya läror och
förhoppningsvis föds goda moralbildningar på alla handlingsområden i samhället
(a. a. s 16-17).
Den reflexiva moderniteten öppnar vägen för en allmän
medvetenhet om den politiska utmaningen inför framtiden. Den utgör en gräns, en
övergång från en epok till en ny, ännu okänd tidsera (a. a. s 56). Reflexiv
modernitet upplöser industrisamhällets försatser och leder oss in i andra
moderniteter eller motmoderniteter. Under normala, i stort sett helt
anspråkslösa processer avslutar den reflexiva moderniteten en politisk regim
och formar en början till ett nytt samhällssystem. Följaktligen innebär den
reflexiva moderniteten en samhällsförändring som kan ske under ordnade former
och utan några större sammanbrott eller bittra erfarenheter av krig och
fattigdom. Ett exempel är hur den förändrade synen på kvinnligt förvärvsarbete
lett till nya arbetsförhållanden och obemärkt fört oss in på en ny politisk
modernitet och en ny samhällsordning med stora konsekvenser för vår syn på
arbetet (a. a. s 65).
Reflexiv modernitet upplöser de sociala klasserna men det
betyder inte att vi per automatik blir socialt jämlika. Livsvärlden är inte
längre livslång, den kan skifta karaktär och präglas av nya yrkes- och
levnadsförhållanden, av ny livsstil och av nya positioneringar (a. a. s 73).
Dock finns det risker med reflexiv modernisering menar Beck
och hänvisar till Kandinskys uppsats ”und”. Kandinsky förklarar övergången från
1800-talets samhällsordning som styrdes av ”antingen-eller” till 1900-talets
styrmodell ”både- och”. ”Antingen-eller” samhället var förutsägbart och
entydigt. Nutidens globala modernitet är otydlig och farlig på både gott och
ont. Den kan leda till positiva erfarenheter, här exemplifierar Beck med
Berlinmurens fall. Men reflexiv mentalitet kan också leda till katastrofer
såsom Tjernobyl. ”Både- och” mentaliteten kan oroa människor som upplever
otrygghet i mångfalden och valfriheten (a. a. s 11-13). När gränser mellan
olika samhällshandlingar utplånas och blir diffusa kan det leda till
förvirring. Mångtydighet och dubbla budskap, binära koder, kan tolkas
godtyckligt och ge upphov till missuppfattningar (a. a. s 74).
Till slut kan tilläggas vad Beck poängterar, den reflexiva
moderniteten handlar också om människor som vågar tvivla på alla
samhällshandlingar, att de vågar möta det motsatta och det okända och vågar
kritisera de vedertagna samhällsteorierna.
Habermas förklarar varför den samhälleliga utopin förlorat
mark. I vårt århundrade har den samhälleliga utopin inspirerat drömmen om alla
individers möjlighet/rättighet till frihet, social rättvisa och växande
välstånd. Denna dröm inkluderar såväl intellektuella som arbetarklass. I våra
dagar är de utopiska energierna förbrukade och uttömda. Framtidsvisionerna är
mörka och människan upplever globala hot mot de egna livsintressena.
Arbetslöshet, u-ländernas växande problem, vapenteknologi, genforskning, ökad
ojämlikhet i i- länderna och den ekologiska obalansen är några av de hotbilder
som vi matas med via media och via politiken (Habermas, 1985, s 63).
Vi upplever världen som mer komplex jämfört med 1800-talets
löftesrika framtidsvision om ett samhälle i balans. Dagens komplicerade
teknologi inger inte trygghetskänslor, tvärtom så väcker den rädsla för
komplikationer, destruktivitet och dysfunktionalism.
Habermas menar att det är en bestämd utopi som har förlorat
förmågan att övertyga, utopin om arbetssamhällets möjligheter. Socialstatens
projekt om full sysselsättning blev till en norm i efterkrigets välfärd.
Socialstaten tog på sig uppgiften att garantera en fredlig samexistens mellan
demokratin och kapitalismen, en uppgift som var lätt att leva upp till under
flera decennier av välstånd och uppbyggnad (a. a. s 65). Men framgångarna
innebar även svårigheter. Frågan var om den interventionistiska staten
verkligen i längden kan klara att bemästra kapitalet, kunde det substantiella
målet om människovärdiga och fria livsformer nås via politiska maktmedel? Här
förtydligar Habermas och ifrågasätter om det överhuvudtaget går att nå en
försoning mellan demokrati och kapitalism och om juridik och byråkrati är de
rätta verktygen för att uppnå jämlikhet och rättvisa (a. a. s 66).
Habermas ser att socialstatens intressen kolliderar med
privata investerares intressen. När socialstaten värnar om arbetarens
rättigheter och förbättrar dennes arbetsvillkor blir de strukturella limiterna
kännbara och tär på socialstatens budget. Socialstatens projekt om att påverka
och övervaka löntagarens livsvärld har en inbyggd konflikt mellan mål och
medel. Målet om den fria löntagaren kan inte nås med byråkratiska medel och
politiska program. Socialstaten är beroende av kapitalet. Och än värre, menar
Habermas, kapitalet och kapitalismen kan leva och överleva med eller utan
socialstaten. I takt med återkommande finanskriser försöker vissa socialstater
återställa balansen mellan demokratin och kapitalismen. Detta kommer att
misslyckas, säger Habermas, bl a pga försvagade organisationer som har till
uppgift att försvara löntagarens intressen (a. a. s 67-68).
Livsvärlden hotas av subsystemen stat och ekonomi, av
kommersialisering och byråkratisering och av självaste socialstaten och
kapitalet. Livsvärlden kan skyddas endast om dessa subsystem befinner sig i
balans. Men gängse partipolitik är inte längre förmögen att tämja
kapitalägarnas intressen och är numera defensiva. Utopin om sysselsättningen
och om en rättvis fördelning mellan system och livsvärld kräver helt nya tankar
om samhällets resursfördelning och en ny sorts balans mellan pengar, makt och
solidaritet (a. a. s 71).
Den arbetssamhälleliga utopin har i paradigmskiftet från
arbetssamhälle till kommunikationssamhälle förvandlats till ett tema som
förlorat två viktiga dimensioner, frihet och produktion. Dessa har förenklats
och inskränkts till en enda rationell dimension som hotar livsvärlden. I en tid
då både socialstaten och kapitalismen upplevs som ett hot mot livsvärlden har
den arbetssamhälleliga utopin svårt att vinna terräng (a. a. s 74).
Både Beck och Habermas ser att livsvärlden är hotad men
Habermas är betydligt mer pessimistisk. Habermas menar att illusionen om ett
lyckligt liv i frihet har försvagats så till den grad att hela livsvärlden
riskerar att trängas undan (Habermas, 1985, s 71). Beck är mer hoppfull och
säger att livsvärlden ändrar karaktär och får nya positioneringar i övergången
mellan en tidsepok till en annan. Medan Habermas uppfattar vår moderna epok som
utlämnad åt sitt öde utan att kunna inhämta kraft och energi från svunna tiders
visdom (Habermas, 1985, s 60) ser Beck möjligheter. I och för sig kan en
reflexiv modernitet leda till kaos och förstörelse men den kan också leda till
nya konstruktiva moralbildningar som gynnar livsvärlden (Beck, 1996, s 11-13).
2- Redogör för innebörden av Bourdieus begrepp symboliskt
kapital. Varför kan han påstå att staten är det symboliska kapitalets
bank?
Symboliskt kapital är ett grundläggande begrepp hos Bourdieu
och innefattar flera kapitalarter. Bourdieu utgår ifrån möjligheterna i
relationer mellan objektiva strukturer, sociala fält, och relationer mellan
förkroppsligade strukturer, habitus (Bourdieu, 2004, s 7-9).
Bourdieus sociala rum innehåller en rad differentierade
positioner där varje enskild individ intar och tilldelas en position baserad på
en viss kapitalart. Det sociala rummet och maktens fält liknar inga andra fält,
här pågår en inveckla inbördes strid om dominans. Enligt Bourdieu underkastar
sig agenterna i det sociala rummet rådande sociala förhållanden. De är rustade
med habitus, ett system bestående av preferenser och principer för att betrakta
och göra distinktioner och av stabila kognitiva strukturer och handlingsscheman
för att göra rätt val. Men som sagt är valen inte fria, de är underordnade
gängse gemensamma värdegrunder (a.a. s 25 & 31).
För att förstå innebörden av Bourdieus symboliska kapital
måste hans definition av begreppet fält klargöras. Ett fält är inte vilket
anonymt rum som helst. Ett fält har en specifik struktur och förutsätter
gemensamma värdegrunder. Fältet uppstår bl a då individer strider om makten
över de symboliska samt de materiella tillgångarna som i sin tur består av
olika kapitaltillgångar, fysiska, ekonomiska, kulturella och sociala.
Tillsammans ingår de i det Bourdieu kallar för det symboliska kapitalet (a.a. s
55 & s 97).
Ett exempel på symboliskt kapital är hedern. I samhällen där
hedern är det viktigaste symboliska tillgången innehar familjer med högt
hederligt anseende de högsta maktpositionerna. Där talas det inte öppet om
maktkoncentrationen, det symboliska kapitalet fördelas i en struktur där t ex
ekonomiskt kapital döljs bakom föreställningar om vilka beteenden som är
hedervärda respektive vanhedrande (a.a. s 98).
Ett annat exempel är adelns symboliska kapital som i likhet
med ”hedern” bygger på ära och rykte. Förr handlade adelns ära om social
aktning och ett erkännande. Nu har adelns ära byråkratiserats och måste
regleras och garanteras av staten (a.a. s 102). Bourdieu menar att vi måste
betrakta det symboliska kapitalet ur ett historiskt perspektiv. Genom att
förstå hur de olika fälten har skapats genom tiderna kan vi urskilja hur den
sociala verkligheten har konstruerats. Det i sin tur gör oss medvetna om de
olika kapitalarter som ingår i det symboliska kapitalet. Att uppfatta och
medvetandegöra den sociala världens strukturer genererar i att vi förstår
innebörden av det symboliska kapitalet som binder och positionerar oss till den
rådande etablerade ordningen.
Bourdieu påstår att
staten agerar bank för det symboliska kapitalet och han förklarar ingående,
statens mål är att främst genom utbildning producera tillämpbara tankar. I
skolor förvandlas unga människor till statens skapelser genom regleringar,
registreringar och diplomeringar (a.a. s 83). De val staten gör, vare sig det
handlar om rättstavningsregler eller ändrade läroplaner, blir till en sanning,
en verklighet alla måste rätta sig efter. Staten har även makt över den
symboliska produktionen och t o m inom den vetenskapliga forskningen kretsar
forskningsfrågorna kring statens sociala problem. Samhällsforskningen t ex kan
bara agera fritt inom frihetsramen som staten initierar. Den enda fredliga
möjligheten att förhålla sig kritisk till staten är att rent utopiskt
rekonstruera statens uppkomst för att se de möjligheter till statsbildning som
inte realiserades (a.a. s 88-89).
Staten innehar ett meta-kapital som har förvärvats genom en
koncentrationsprocess och därigenom gett staten makten över alla praktikerna.
Koncentrationsprocessen inordnar alla kapitalarterna, det fysiska
kontrollkapitalet, det ekonomiska och det kulturella kapitalet under ett system
där staten bestämmer inte bara över det symboliska kapitalet utan också över
maktförhållandena mellan innehavarna av olika kapitalarter (a.a. s 91-).
Eftersom staten genom dess tjänstemän producerat den performativa diskursen om
staten och därmed besitter monopolet om de allmänna resurserna kan Bourdieu
påstå att staten fungerar som en bank för det symboliska kapitalet (a.a. s
111). Dessutom är det staten som legitimerar alla symboliska officiella
handlingar såsom intyg av olika slag, skolbetyg, polisrapporter,
registreringshandlingar, överhuvudtaget alla handlingar som garanterar sociala
identiteter och legala grupperingar. Därigenom bestämmer staten över alla
sociala definitioner och avgör om vi har rätt att vara de vi tror oss vara. Med
andra ord avgör staten om vi har rätt att inneha det symboliska kapitalet vi
tror oss ha förvärvat.
3- Utifrån din C-uppsats syfte välj tre teoretiska
begrepp från kutslitteraturen. Redogör för innebörden av dessa begrepp och
diskutera deras relevans för uppsatsens syfte.
Jag har inte bestämt mig för ett intresseområde ännu
eftersom jag dras mellan två alternativ. Det ena är Jämställdhet.
Om jag väljer Jämställdhet som intresseområde vill jag
formulera en forskningsfråga som ska belysa varför kvinnligt och manligt
värderas så olika i våra samhällen. Här kommer jag att välja bl a Mahantys (2007)
sätt att beskriva världen på. Att studera begrepp som feminism, kapitalism och
mångkulturalism skulle tjäna mitt syfte.
Feminism
Feminism skiftar innebörd beroende på var i världen vi
befinner oss men det betyder inte att feministiska visioner inte kan vara
gränslösa menar Mahanty. Hon definierar feminismen som ett sätt att uppnå
samexistens i en värld som borde ge människan friheten att välja partner och
rättigheten att vara lycklig och jämlik i fråga om materiellt välbefinnande.
Trots att patriarkatet drabbat kvinnor olika i skilda samhällen behöver vi en
gemensam, kollektiv strategi för att bekämpa könsmaktordningen. Denna strategi
bör samla alla feministiska inriktningar under ett gemensamt mål som ska sträva
efter att radikalt förändra kvinnors och mäns vardagliga liv världen över,
menar Mahanty. Hon vill att vi kommer ifrån snäva feministiska ideologier som
begränsar sig till individualiserade och trångsynta tolkningar av feminismen.
Ett exempel på trångsynt feminism är vita amerikanska kvinnors kamp om en
akademisk karriärsfeminism (Mahanty, 2007, s 18-22).
Mahanty efterfrågar vidare tvärkulturella undersökningar av
diskurser om kvinnor i olika delar av världen. Hon söker en djupare analys av
feminism i den transnationella feministiska kampen. För Mahanty innebär denna
kamp ett arbete mot rasism och kapitalism i en världsomfattande solidarisk anda
(a. a. s 26-28).
Kapitalism
Begreppet kapitalism går hand i hand med feminism, enligt
Mahanty, och innebär en gemensam kampkontext. Arbetande kvinnors sociala
identitet i den globala kapitalistiska sfären måste synas, menar hon, och en
allmän teori om gemensamma intressen och solidaritetsband mellan alla kvinnor i
världen måste formuleras.
Dagens globala kapitalistiska system innebär att lönearbetet
är det hegemoniska sättet att organisera produktion och reproduktion på.
Kapitalet flyttar sina ekonomiska intressen till ställen där billig arbetskraft
generar de högsta möjliga vinsterna. Detta är synonymt med skapandet av
arbetstillfällen för fattiga kvinnor i tredje världen. Mahanty kallar denna
kapitalistiska process för återkolonialisering. Den multinationella
kapitalismen innebär en exploatering av kvinnliga arbetare. Mahanty efterlyser
en teoretisering av nya politiska idéer för gemensamma materiella intressen för
arbetande kvinnor över nations-, ras- och klassgränserna (a. a. s 167-169).
Mångkulturalism
Vad är det som skiljer och vad är det som förenar feminister
i våra olika samhällen världen över? Hur ser västerländska kvinnor på tredje världens
kvinnor? Mahanty har i sina studier kommit fram till att den koloniala
världsbilden härskade under den feministiska kampen på 1980-talet.
Västerländska kvinnor såg sig själva som moderna, intellektuella och med
kontroll över sina egna kroppar. Samtidigt betraktade de tredje världens
kvinnor som förtryckta, obildade, sexuellt kuvade och fattiga.
Mahantys bakgrund och hennes yrkeskarriär belyser innebörden
och komplexiteten i begreppet mångkulturalism. Under sin uppväxt i Indien
betraktades hon som indier. När hon undervisade i Nigeria sågs hon som en
indisk utlänning i positiv mening. När hon var student i USA var hon ”student
från tredje världen” eller ”färgad”. När hon forskade i London var hon ”svart”.
Nu är hon professor i USA och är svårdefinierad, ”asiatisk kvinna” eller som
Mahanty föredrar ”färgad antirasistisk feminist”. Överallt har hon betraktats
som ”feminist”.
Mahantys resa över kulturgränserna har medfört en
problematisering i förståelsen av vad mångkulturalism innebär. Innebär det samma
sak att vara feminist i USA som att vara feminist i Indien? Mahanty söker
svaret i förståelsen av en global färggräns. Mångkulturalism måste förstås mot
en bakgrund där den egna identiteten är gränsöverskridande och inte bunden till
en enskild kontext inom ramen av t ex en stats geografiska ramar. Här måste
frågor om makt, jämlikhet och rättvisa inkluderas i diskussionen om
mångkulturalism (a. a. s 217-219).
4- Redovisa Foucaults idéer om panoptikon. Används
panoptikon, enligt Bauman, som en princip i behandlingen av avvikare i dagens
samhälle? Diskutera Baumans synpunkter om fängelset i dagens samhälle.
Genom sin utformning ger panoptikon uttryck för en
samordning av maktmekanismer. Den runda byggnaden består av celler placerade
runt om ett vakttorn. Till skillnad från en mörk fängelsehåla är cellen i
panoptikon ljus. Tornets fysiska placering ger övervakaren en ständig uppsikt
över de inlåsta som i sina ljusa celler är helt oskyddade och fullt synliga.
Här förvandlas den inlåste till ett objekt som genererar information men som
själv aldrig kan inhämta information. Vakttornets zon är helt osynligt för den
inlåste liksom medfångarnas celler i sidled (Foucault, 2003, s 201).
Detta slutna rum utgör en kompakt modell an den disciplinära
maktordningen. Maktutövningen är total och döljer en rädsla för det avvikande,
oordningen och ”smittan” (a.a. s 198). Målet med panoptikon är att göra fången
medveten om den ständiga uppsikten, på det sättet internaliseras fången och
törs inte begå några som helst överträdelser. Övervakarnas arbete underlättas
och maktutövandet blir näst intill fullkomligt, så självreglerad att den nästan
inte behöver utövas. Fången blir sin egen fånge och makten slipper ta till våld
för att kontrollera brottslingens, dårens, arbetarens, den sjukes och t o m
skolbarnets uppförande (a.a. s 202-203).
Panoptikon är en konkret arkitektonisk byggnad men den är
också en symbolisk konstruktion vars politiska syfte är att definiera maktens
förhållningssätt till människans vardagliga liv. Därigenom förvandlas
panoptikon till ett maktmedel, ett verktyg att användas för att reglera den
underordnade människans beteende och förehavanden i alla samhällets rum,
fängelserna, sjukhusen, fabrikerna och skolorna. Panoptikon är ett fulländat
maktsystem som med små medel kan styra alla samhällsfunktioner in i minsta
detalj (a.a. s 206-207).
Foucault jämför det panoptiska systemet med maktutövandet i
1600-talets pestsmittade stad. Då utövades makten med våld och med dödshot för
att kontrollera och begränsa smittspridningen. Panoptikon däremot verkar för
att stärka de sociala krafterna, höja produktionen, utveckla ekonomin, sprida
kunskap, höja moralen. Men allt detta under maktens allseende öga. Panoptismen
handlar inte om förhållanden mellan överordnade och underordnade, den handlar
om disciplinerade relationer. Dessa relationer ska fungera som en mekanism.
Genom funktionella anordningar, effektivare maktutövning och subtila
tvångsmetoder ska makten rationalisera alla samhällets beståndsdelar (a.a. s
209-210).
Disciplinen är en teknik som används för att bringa ordning
i den mänskliga mångfalden (a.a. s 218). De disciplinära metoderna liksom alla
examinationsförfarandena sätter individen under observation. Individen reglerar
sitt beteende ofta omedveten om vem övervakaren är, övervakaren är ofta anonym.
Det är inte konstigt att våra skolor, våra sjukhus och våra fabriker alias våra
arbetsplatser liknar våra fängelser (a.a. s 228-229).
Bauman (2000) talar också om fängelset. Enligt Bauman är
forskarna oense om målet med våra fängelser är uppfyllt. Våra
korrektionsanstalter, fängelser i panoptisk modell, grundades i Amsterdam på
1600-talet. Målet var att genom noggrann övervakning rehabilitera internerna
och fostra dem till gudfruktiga, hårt arbetande samhällsmedborgare med höga
moraliska värderingar (Bauman, 2000, s 102-103). Bauman hänvisar till den
norske rättssociologen Thomas Mathiesen som påstår att fängelset aldrig har
lyckats rehabilitera människor till att återfå sin sociala kompetens (a.a. s
103-104).
I dag har vi övergett, säger Bauman, panoptikonmodellen i
våra fängelser. Korrigeringstiden är över. Från att ha velat vårda internerna
vill vi nu endast förvara dem. Panoptikon var ett maktmedel där få övervakade
många och såg till att disciplinera internerna och förhindra olikhet, valfrihet
och variation. Panoptikon tvingade internerna till ett rutinmässigt, monotont
liv. Dessutom såg panoptikon till att ingen kunde fly fängelset (a.a. s 50-51).
I dag är utmaningarna annorlunda. Nu är det många som
övervakar få och en motsatt maktmekanism till panoptikon har skapats,
synoptikon. Panoptikon tvingade människor till positioner där de kunde iakttas.
Synoptikon behöver inga tvångsmedel- det förför människor. I panoptikon
övervakade få utvalda i lokalbefolkningen många andra i lokalbefolkningen. I
synoptikon betraktar många lokala några få utvalda globala celebriteter (a.a. s
52-53).
Baumans budskap om dagens fängelser är tydligt. Hans
definition av rummet är kopplad till rörlighet och mobilitet. Att kunna färdas
fritt, antingen rent konkret och fysiskt eller via webben, ger en känsla av
frihet, en dimension som individen i vårt postmoderna informationssamhälle
skattar högt (a.a. s 18). Att inkräkta på individens tillgång till att röra sig
fritt i ”rummet” är inte bara ett kroppsligt straff utan också ett symboliskt
ingripande. I våra dagar då människan vill kunna välja när hon vill vara
globaliserad och när hon vill vara lokaliserad, kan vilket ”rum” som helst
kännas som ett fängelse. En arbetare, en elev, en soldat och en patient
övervakas och begränsas i sin rörlighet och kan vara händerna på vilken
”övervakare” som helst (a.a. s 36).
Bauman är kritisk i frågan om målet med våra fängelser,
deklarationen att vilja rehabilitera internerna är falsk. I en tid då kapitalet
inte längre söker kvantitativ arbetskraft, i en tid då anställningstryggheten
naggas i kanten, är målet med att disciplinera interner överflödigt. Internerna
är obehövda och kan lika gärna stanna innanför fängelsemurarna, exkluderade och
ofria. De blir ”De andra” i likhet med de arbetslösa, improduktiva. De
övervakas och deras blotta kriminella existens gynnar kapitalet i form av att
deras brottslighet skapar nya arbetstillfällen (a.a. s 105-106).
Referenslista
Bauman Z. (2000):
Globalisering. Lund: Studentlitteratur.
Beck U. (1996): Att uppfinna det politiska: bidrag till en
teori om reflexiv modernisering. Göteborg: Daidalos.
Bourdieu P.
(2004): Praktiskt förnuft: bidrag till en
handlingsteori. Göteborg: Daidalos.
Foucault M.
(2003): Övervakning och straff. Lund:
Arkiv förlag. (valda delar)
Mohanty C.
(2006): Feminism utan gränser. Stockholm:
Tankekraft.
Habermas, J. 1985. ”Den nya oöverskådligheten.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar